Dramaten proudly presents:

Ångra hellre något du gjort än något du inte gjort. Annars kommer du en vacker dag ångra att du inte gjort det. Med andra ord- lev nu medan du kan!

Satt häromdagen och reflekterade lite över hur livet sett ut och utvecklats senaste åren. Det har hänt mycket och jag kom fram till att jag är lyckligare och mår bättre än på väldigt länge. Trots det så finns det ändå delar av mitt gamla jag som jag saknar, var rädd att förlora och inte trodde jag skulle kunna leva utan. Ångesten, självföraktet och alla otroligt jobbiga tankarna var min trygghet, mitt mörka hörn, det var dit jag kunde vända mig för att må bra. Låter kanske lite vrickat men så var det. När jag skulle börja få hjälp för allt det här den där hösten för snart ett och ett halvt år när det inte längre gick att hantera var jag livrädd, jag skulle förlora den jag var och förändras till något jag inte var bekant med och det tog tid innan jag accepterade det och släppte in hjälpen. Idag vågar jag inte tillbaka till det där som tidigare var mitt allt, det går så otroligt fort att trilla ner dit igen och det tar betydligt längre tid att komma upp än det gör att trilla ner. Det står så mycket mer på spel idag också än då. Idag har jag, för första gången på länge, mål att försöka uppnå och framförallt motivation att ta mig dit. Trots att jag klarar längre och längre perioder utan det där hörnet så kommer jag att falla ner många gånger till, men det är ju trots allt fortfarande en del av mig men en betydligt mindre del än tidigare och jag har lärt mig att hantera det. Nu känner jag att jag äntligen kan lämna allt det där bakom mig och titta framåt igen och har framförallt inspiration till det. Ni som hjälpt mig att komma hit där jag är idag är mer än guld värda, utan er hade vägen tagit slut för längesen. Stor kram till er alla! ♥

Sedan jag tog av gipset så har foten blivit nästan helt användbar igen, dock kan jag inte ens gå på foten inomhus på grund av hälen. Råkade ju krossa häldynan/fettkudden under hälen som sköter stötdämpningen i höstas och har fått gå med specialsula sedan dess för att försöka bygga upp den igen. Trodde det var bra igen, men att gå i gips utan stötdämpning i fem veckor var tydligen inte speciallt bra så nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Under tiden när jag satt och läste lite och funderade över detta fick jag byta ställning för att svanskotan började göra ont. Den råkade jag ju skada förrförra året när jag trillade ner i ett badkar och är ännu långt ifrån bra igen. Kom fram till att den gemensamma nämnaren för de skadorna är alkohol, och då kom jag att tänka på jag även fått hjärnskakning efter en annan blöt kväll. Priset för dessa roliga kvällar är att jag antagligen kommer få leva väldigt länge med denna smärta i både hälen och svanskotan. På grund av olika anledningar har jag inte kunnat dricka alkohol sen slutet av förra året, och det har varit ganska skönt faktiskt. Veta att man slipper ligga totaldäckad hela helgen på grund av utekvällar, slippa ha den där jävla ångesten av att inte minnas vad man gjort eller faktiskt minnas vad man gjort och varje gång man vaknar upp att behöva leta upp sina saker och bli rädd att man supit bort mobil, bankkort eller nycklar. Framförallt slippa ångesten när man kolla bankkontot efteråt, att nu veta hur mycket pengar man inte gör av med på så mycket ångest. Visst har jag haft otaliga otroligt lyckade kvällar med alkohol, men det känns lite sorgligt att man måste dricka för att ha kul. Förutom de tre större skadorna har man ju dragit på sig massa andra mindre skador under årens lopp på grund av alkohol, och rädslan för att kanske slå ut tänder, skada ögonen eller andra allvarliga grejer är alltid lika stor. Tror många minns den ordentliga snefyllan jag fick förra våren, där jag betedde mig fruktansvärt illa åt och fortfarande skäms för och får betala för. Kanske har jag bara blivit gammal? Men det känns liksom inte längre lika kul med alkohol eller lika värt längre. Har faktiskt fått funderingar på att spola spriten helt. Eller i alla fall inte dricka bara för att bli full, våga göra saker, bli mer avslappnad eller tro att man kommer ha roligare. Lika kul man kan ha lika dåligt kan det gå, trust me. Det tål att funderas mer på.

Jag är en förlorare. När det som mest känns som jag har vunnit eller är på väg att vinna så faller jag ner igen. Aldrig riktigt fri, aldrig riktigt hel. Slutar verkligen alla sagor lyckligt?

Ibland är det ganska patetiskt men ändå roligt att se hur folk är desperata för att få läsare till sina bloggar. Var inne på en skvallerblogg för en stund sen och hittade denna kommentaren från en tjej som annonserar om sin annorlunda blogg som sticker ut och handlar om hennes annorlunda intresse mode. Wow! Nu är det ju så då va att ungefär 95% av alla bloggar idag handlar om samma sak som hennes blogg. Hade hon haft intresse som exempelvis knyppling, tapetsering, yoga eller bilar så hade man kunnat säga att det var en annorlunda blogg som sticker ut, nu är det bara skrattretande. Fattar inte varför grejen med att alla vill bli som storbloggarna med no privatliv, ständigt skitsnack och bråk och bli hatobjekt?

Nyår i några få ord: trevliga deltagare, en jävla massa mat, massa god mat, söt och knasig hund, yatzyvinster, äcklig skumpa och massvis med skratt. Känns som detta kommer bli ett bra år. Eller hoppas i alla fall det, de senaste har ju inte direkt varit några höjdarår om man säger så. Imorgon bär det norrut igen. Ska faktiskt bli ganska skönt att komma hem. När jag kom ner hit precis innan jul höll jag på att kräkas och visste inte hur jag skulle överleva, men nu känns det faktiskt lite vemodigt att åka igen. Även om det är jobbigt att återvända så är det rätt jobbigt att lämna. Insåg det ikväll under den lilla kvällspromenaden. Det känns som man åker flera år tillbaks i tiden när man kommer ner hit, och att man växt för mycket för att få plats här. Men men. Kommer dessutom att sakna ihjäl alla fina vänner här! Ni är mer värdefulla än guld, diamanter och olja tillsammans, vi mot världen!

Det är jobbigt och smärtsamt att återvända, allt påminner om gamla minnen och väggarna är fulla av ångest. Jag är konstant orolig men vet inte för vad. När ångesten kommer är det bara kyla som hjälper, det är det enda som får tankarna att lugna och samla sig. Ikväll hjälpte regnet och blåsten. Fick strypgreppet att lossna och stenen över bröstet att upplösas. Illamåendet och klumpen i magen är dock värre att bli av med. Det är ständigt världskrig i hjärnan som hotar att spränga kroppen. Dagar som idag känns ett fredsavtal väldigt avlägset.

Varning för lång, något tråkig och ganska personlig text.

---

Tänk att något så litet kan göra så mycket! Ett litet terapisamtal över en öl på Halta Lotta halv två i lördagsnatt och en kylig kvällspromenad inne i finaste Göteborg med bra musik i öronen är jag lugn och harmonisk igen efter en ganska vacklande vecka. I en värld där vi ständigt kämpar mot alla dessa kategoriseringar och etiketteringar har jag ikväll märkt både dess fördelar och nackdelar. När jag knallade ner för Avenyn nu ikväll kom jag på mig själv med att inte tillåtas att placeras i någon av alla kategorier med tillhörande fördomar och förväntningar. Och trots detta märker jag att jag blivit så otroligt mycket lugnare och tillfreds med allt det där som bubblar och läggs på hög inombords sedan en underbar vän i lördags gav mig en etikett som förklarar varför jag beter mig som jag gör, känner som jag gör och äntligen gör att jag kan sätta ord på alla de känslor jag haft så otroligt svårt att definiera. Jag lider helt enkelt av separationsångest. När jag tänker efter så stämmer det så väl in på känslorna jag haft och inte kunnat förklara. Nu är det bara att jobba vidare på det och tänka framåt igen, ljuset i tunneln tändes plötsligt och jag kan gå vidare igen. Tänk att så lite kan göra så mycket.

 

Jag checkar ut nu. Jag är inhumant trött, somnade tre gånger på en tvåtimmarsföreläsning i förmiddags. Hjärnan känns som en halvt urvriden tvättsvamp och kroppen känns som en stelnad lerfrigur. Ska försöka återhämta mig i helgen och samtidigt försöka börja läsa de där 1299 sidor som ska läsas i denna delkursen. I need more than just a good luck...  Ska även försöka fila lite på vem jag faktiskt är. Alla dessa otroligt intressanta föreläsningar med spännande ämnen, människor som vet vad de vill, vilka de är och vad de tycker om saker och ting gör mig förvirrad. Får se om jag går in i nästa vecka något smartare eller bara ännu mer förvirrad. Trevlig helg!

Måste. Ta. En paus. Har suttit i stort sett hela dagen instängd i mitt lilla rum med hemtentan. Böcker, papper, kollegieblock, ännu mer böcker och ett helt berg med mer papper har tagit över min säng. MEN, snart har jag gjort två tredjedelar och har alltså bara cirkus 1,5 sidor till att skriva imorgon och sen är skiten klaaaaar! Känner redan en liten smak av segerns och tentaölens sötma på tungan!

Nu har jag lugnat ner mig lite. Var lite smått övertrött och stressad innan (vilket även kan ses på aktiviteten och innehållet på fb..) :P

Vi har alla en historia - nej, vi är alla en historia, den historia som är vårt liv och som därför är en historia olik alla andras, och en historia vi är "mitt uppe i" utan att vi kan känna till slutet på den. Men vi har ändå vissa tankar om hur historien kommer att gå vidare, eller om hur vi hoppas att den ska fortsätta.

Antagligen så vill mitt undermedvetna mig något eftersom jag mer eller mindre under det senaste året haft liknande drömmar. Det går alltid ut på att jag på något sätt är jagad och oftast vill någon skada mig. Jag har bland annat blivit skjuten, slagen, blivit drogad, folk har jagat mig med sprutor, varit jagad av ormar och otaliga gånger flytt undan mördare/våldtäcktsmän/misshandlare. Ofta är det dessutom familjemedlemmar som vill skada mig. Dessa drömmar har dessutom utvecklat en stark fobi för ormar. Det jobbiga med detta är att jag inte sover ordentligt eftersom jag många gånger har grym ångest eller är jättestressad i drömmarna och många gånger vaknar jag även upp helt genomsvettig. Kanske borde göra lite efterforskningar vad detta kan betyda, just med tanke på att drömmarna/det undermedvetna envisas med att fortsätta terra mig med detta. Någon vis människa som vet något om drömtydning?

Dagens i-landsproblem: knarrande bh:ar. Apstörigt.