Dramaten proudly presents:

Satt häromdagen och reflekterade lite över hur livet sett ut och utvecklats senaste åren. Det har hänt mycket och jag kom fram till att jag är lyckligare och mår bättre än på väldigt länge. Trots det så finns det ändå delar av mitt gamla jag som jag saknar, var rädd att förlora och inte trodde jag skulle kunna leva utan. Ångesten, självföraktet och alla otroligt jobbiga tankarna var min trygghet, mitt mörka hörn, det var dit jag kunde vända mig för att må bra. Låter kanske lite vrickat men så var det. När jag skulle börja få hjälp för allt det här den där hösten för snart ett och ett halvt år när det inte längre gick att hantera var jag livrädd, jag skulle förlora den jag var och förändras till något jag inte var bekant med och det tog tid innan jag accepterade det och släppte in hjälpen. Idag vågar jag inte tillbaka till det där som tidigare var mitt allt, det går så otroligt fort att trilla ner dit igen och det tar betydligt längre tid att komma upp än det gör att trilla ner. Det står så mycket mer på spel idag också än då. Idag har jag, för första gången på länge, mål att försöka uppnå och framförallt motivation att ta mig dit. Trots att jag klarar längre och längre perioder utan det där hörnet så kommer jag att falla ner många gånger till, men det är ju trots allt fortfarande en del av mig men en betydligt mindre del än tidigare och jag har lärt mig att hantera det. Nu känner jag att jag äntligen kan lämna allt det där bakom mig och titta framåt igen och har framförallt inspiration till det. Ni som hjälpt mig att komma hit där jag är idag är mer än guld värda, utan er hade vägen tagit slut för längesen. Stor kram till er alla! ♥