Jag tror på duvan som vet vart den ska, jag tror på godhet och bättring.
När jag gick förbi a-lagarnas stammisbänkar vid Olskroken idag ropade en man efter mig: Öhh, du klär i det där gipset! Skumt nog blev jag glad. I alla fall någon som såg mig idag, jag menar verkligen såg. Att vara osynlig är nog det värsta som finns. Precis som min pälsabstinens. Ska bli skönt att komma hem och kela loss lite med alla djuren!
Kommentarer
Trackback
