Give me a long kiss goodnight and everything will be alright
Jag har läst en bok om depressioner (som för övrigt är skriven av samma författare till fetmaboken jag pratat om, Ormen i paradiset - om den globala fetmaepidemin, LÄS!) som var väldigt intressant. Boken tar upp historia och forskning inom depressionsområdet, men också berättelser från personer som själva varit drabbade. Vid vissa tillfällen kände jag igen mig så otroligt mycket att det kunde varit jag själv som skrivit det. Här är den starkaste känslan jag kunde identifiera mig med, det är så väldigt välformulerat och äkta att jag när jag läste det fick tillbaka samma känsla i bröstet, den totala hopplösheten. Det är så likt att det är lite skrämmande. Men läs och känn efter:
Nedstämdheten genomtränger hela den deprimerades subjektiva värld. Minnen från det förflutna ältas gång på gång, med samvetskval eller nostalgi. Nuet tycks ganska glanslöst och tomt, och utan några utvägar. Framtiden är fylld av hot; i varje fall kan den inte bjuda på något bättre än det nuvarande tillståndet, förlängt till oändlighet.
Samtidigt blir både rörelser och tankar långsammare. Ansiktsuttryck och gester stelnar, orden blir sparsamma och rösten förlorar sin färg. Flödet av associationer avstannar: Tankarna släpar sig fram, utan liv och förnyelse. Samma tema återkommer hela tiden; tankeprocessen förvandlas till ett improduktivt ältande. Nuet stelnar, och framtiden är oåtkomlig. Det enda som återstår är att älta det förflutna.
Ur Ut ur mörkret - en bok om depressioner av Miki Agerberg.
Kommentarer
Postat av: Emelie
<3
Trackback
