Dramaten proudly presents:

Dock, precis som vanligt när det är mycket att göra och hjärnan är fullproppad, börjar den där lilla oron komma smygande. Alltid ska det vara något.. Denna gången är det för att tiden går så evinnerligt fort (jag vet, jag börjar bli gammal). Nu när jag sitter och läser om socialkonstruktivistiska teorier och kommunikationsteorier och om hur de påverkar vårt samhälle börjar jag känna mig gammal. För inte alls så längesen (känns det som) satt jag och pluggade kommunikation och hur den såg ut på olika plan, och nu sitter jag och läser om hur de kan skapa sociala problem istället. Det jobbiga är att jag fattar det jag pluggar nu, vilket innebär att jag har pluggat detta så pass länge att jag börjar komma in i det, alltså har tiden gått och jag har blivit äldre. Men omg! tänker säkert ni nu, men det är när man kommer till sådanahär insikter då man inser att livet faktiskt inte är så långt. Åldern är ju bara en siffra och det finns ju inga garantier på att man kommer leva tills man är 70 år. Det finns så mycket man borde hinna med innan man säger godnatt en sista gång. Vi bara rusar på precis som om det faktiskt finns en morgondag, trots att det kanske inte kommer finnas någon. Det gäller helt enkelt att inte växa upp för fort, vuxen finns det tid att vara senare, men skulle det inte finnas något senare så gör det ingenting eftersom man som ung oftast har mindre problem och mindre gråa hår att oroa sig för.

Ujujuj med svammel. Men det jag vill ha sagt är att passa på att göra sånt du vill göra nu, för snart är det för sent för det.